Min personliga utveckling genom volontärarbete

Ahoj!

Nu har jag spenderat mer än en månad här i Náchod (Tjeckien). Samtidigt som det känns som att jag kom hit igår och tiden bara har flugit iväg är det redan svårt att minnas hur allt var i början. Som tur är har jag skrivit dagbok nästan varje dag. En rutin som jag när jag var yngre försökte få in i mitt liv, men konsekvent misslyckades med. Nackdelen med att skriva dagbok varje kväll är att jag nu har ett 19-sidigt långt dokument fyllt med slarvigt skrivna meningar. Jag vet att det inte är så mycket, men dokumentet kommer bara att bli längre och meningarna kommer troligen att bli slarvigare under mitt år här. Enligt mina beräkningar bör det bli minst 153 sidor innan jag flyttar hem till Sverige igen. Ärligt talat vet jag inte om jag någonsin kommer ha orken att hanka mig igenom alla sidor efter detta år. Dock tycker jag att dagboken är terapeutiskt. Det är bra att ha någonstans att minnas det positiva, men främst en plats att skriva av sig det negativa. Livet är trots allt en dans på verklighetsbaserade rosor. Både vackert och härligt, men det finns alltid taggar att sticka sig på. Som tur är har taggarna hittills inte varit vassa.

För din skull har jag nu läst de första dagarnas dagboksanteckningarna för att fräscha upp minnet om hur allt kändes i början. Jag tror att jag måste dra lite bakgrundsfakta om mig själv först. Jag är en ganska introvert och privat person. Dessutom har jag alltid varit osäker på min engelska. Engelskalektionerna har från första klass till gymnasiet alltid varit en pina, skolans Mordor. Oavsett hur mycket jag pluggade låg jag alltid efter och inget blir bättre av att vara en introvert som hatar att prata inför klassen. Du kan inte greppa hur lycklig jag var när jag slutade tvåan på gymnasiet och insåg att jag aldrig någonsin igen behöver gå på en engelskalektion.

Både min blyghet och mitt dåliga självförtroende i engelska var orsaker till att jag ville åka iväg som ESC volontär. Jag vill utmana mig själv och knuffa ut mig själv från min komfortzon. Samtidigt är det dessa två faktorer som la krokben för mig i början. Första dagarna var det mycket häng med alla volontärer. I den stora gruppen höll jag mig i bakgrunden och observerade mest. Utifrån uppträdde jag nog väldigt stelt och inom mig växte rädslan att jag skulle spendera ett helt år som en ensam observatör som enbart observera de andra volontärernas vänskaper växa fram. Men man ska aldrig ta ut något i förskott. Genom min observation började jag också tina upp. Redan efter ungefär fyra dagar började det lossna för mig, då började det bli bättre med de volontärerna som jag bor tillsammans med och med de volontärerna jag jobbar med. Jag kom in i engelskan och kände mig tillräckligt bekväm för att delta i samtalet och började bjuda på mig själv. Med de resterande volontärerna, som jag inte träffar lika ofta, har det självklart tagit längre tid. Nu när jag känner alla lite bättre kan jag vara mig själv allt mer och skämta som vanligt, vilket är väldigt skönt.

Mitt liv som volontär är full rulle kanelbulle. Jag bakade till och med kanelbullar på kanelbullens dag den fjärde oktober till de volontärer som jag bor tillsammans med. Det var kul att få dela med mig av något från hemma och det blev uppskattat. Dock blev bullarna inte helt perfekta, exempelvis hittade jag inte pärlsocker eller kardemumma i butikerna här, men det blev helt okej ändå.

För någon helgen sedan bestämde jag mig för att ta en promenad till Polen tillsammans med två andra volontärer. Destinationen var staden Kudowa-Zdrój, men målet var att gå över en gräns. Jag vet att för människor i västra Sverige kan det vara lätt att ta en spontan tripp över till Norge och för skåningarna finns alltid bron till Danmark, men för en stockholmstjej som mig är det närmaste jag kan göra att vandra över en gräns att ta finlandsbåten från Slussen. För mig är coolt att se två nationer mötas och tänka att människorna här vid gränsen är grannar, men att de exempelvis har helt olika lagar och följa. Det låter ganska löjligt när jag läser det jag har skrivit, men det är så jag känner för fenomenet gräns.

Jag är inte direkt någon som alltid håller kameran i högsta hugg, så jag tog inga bilder på vägen när vi gick genom tjeckiska byar, äppelallér eller vandrade bredvid stora fält där storkar sträckte på benen och hjortar betade.. Allt jag har är en bild på när jag står på stenen som markerar gränsen mellan Tjeckien och Polen.

Den 28 oktober är dagen då Tjeckoslovakien blev en stat om jag förstår det rätt. Därav var alla skolor stängda från onsdagen den 27 till och med mellan den måndagen den 1 november. Under den tiden passade jag också på att vara ledig. Jag spenderade min ledighetet i Brno. Det är den näst största staden här i Tjeckien, efter Prag. Här kommer några punkter från resan.

Dessa var nog mina två favoritsevärdheter. Bilden på skjortorna får representera Moravian Gallery som är ett konstmuseum i Brno. Det var lagom stort och hade mycket olika små utställningar att kolla på. Ett stort plus var självklart att det fanns en rutschkana inomhus, det var ett mycket roligare sätt att ta sig ner på än att gå i trappor. Annars gillade jag verkligen fontänen på den andra bilden. Den var placerad mitt på matmarknaden (fotot är taget den 28/10, helgdagen), därför är det inga marknadsstånd på bilden).

Sedan besökte vi en restaurang som både serverade tjeckisk och asiatisk mat, där allt var åtminstone vegetariskt, men det mesta var veganskt. Där åt jag bland annat den variation av en tjeckisk rätt med svampsås. Det var gott, men tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på den.

Du får ha det så bra tills nästa gång jag skriver ihop något, då kanske det handlar mer om min vardag och mitt arbete! Kul va?!

Irma

————————————————————————————————————————-

Det här är jag:

Mitt namn är Irma, jag är 19 år gammal och kommer från Stockholm. Från september 2021 till augusti 2022 är jag volontär genom Europeiska solidaritetskåren i den tjeckiska organisationen Déčko Náchod.